Kommentar om borgerligt bildningsideal

Denna morgon har jag ägnat åt läsning av två artiklar i Svensk Tidskrift som har inlett en artikelserie om den bildade borgerligheten. Ämnet anknyter till den krönika som Lars O Ericsson skrev i SvD och som jag kommenterade här.

Lars Anders Johansson, musiker och skribent, inleder serien med artikeln Arbetarrörelsens svunna bildningsideal. Det är en historisk genomgång som tar utgångspunkt i frågan varför arbetarrörelsen någon gång i mitten av förra seklet lämnade sitt tidigare bildningsideal för att istället omfamna en anti-elitistisk och anti-borgerlig kultursyn.

Christopher Rådlund, konstnär, och Alexander Z. Ibsen, doktorand i sociologi, skriver en längre artikel som argumenterar för en ny intellektuell, elitistisk position som samtidigt respekteras av allmänheten och uppfattas som en kollektiv angelägenhet.

Jag har med intresse läst båda artiklarna och funnit dem angelägna, dock har jag några invändningar som gäller partier i texterna där resonemanget skulle kunna förbättras och förtydligas.

För att börja med Lars Anders Johanssons artikel så är den någorlunda distinkt i beskrivningen av arbetarrörelsens äldre historia. Strindbergsfejden (1910-12) lyfts fram som en av de viktiga kulturstrider i början av 1900-talet som skapade en motsättning mellan radikaler och konservativa. Här såddes ett frö till 68-rörelsens radikalism (Strindbergsfejdens samtliga debattinlägg kom att ges ut i två band 1968).  En polarisering mellan höger och vänster i politiken kom därefter att åtfölja frågan om kultur och bildning.

Men som så många andra genomgångar som berör 68-rörelsen och kulturdemokratin under 1960- och 70-talet blir texten alltför summarisk och förenklande i historieskrivningen. Den verkliga orsaken till varför den borgerliga kulturen ifrågasattes kommer inte fram. Kritiken mot den borgerliga kultursynen måste ses utifrån ett socialt och ekonomiskt perspektiv. I mitten av 1960-talet upptäcktes att kulturkonsumtionen var starkt snedfördelad till de starkare gruppernas fördel. Sociologen Harald Swedner myntade begreppet ”finkultur”, som därefter fick en starkt negativ klang i debatten. Utifrån idén om ett jämlikt och solidariskt samhälle försökte man nivellera kulturen, både när det gäller konsumtionen av kultur men också produktionen. Det betyder inte att man ville ge folket vad folket ville ha, tvärtom fanns det stränga gränsdragningar gentemot den kommersiella konsten. Men borgerlig kultur stod helt plötsligt för något annat än det samhälle man ville skapa. Den politisering som Lars Anders Johansson tar upp hör främst till de politiska vänsterrörelserna, maoisterna och ärrarna, som med kulturen som medel ville påverka folket till revolution. Deras inflytande, skulle jag påstå, var mer begränsat.

Ibsens och Rådlunds artikel tar upp tråden om politisering av konsten och menar att en utmaning för kulturkonservatismen är att ”återfinna sitt opolitiska väsen”. Det finns naturligtvis ingen kulturradikal som går med på att kulturtraditionen skulle vara opolitisk till sitt väsen, men jag förstår vad de menar.

Därefter kommer en intressant analys som bygger på en kritik av modernismen, som de menar än idag, trots decennier av postmodern kritik, dominerar kulturen. Det här är den mest intressanta delen av deras kritik. För visst är det så att mycket av modernismens kärna – att ta avstånd från traditionen – dominerar vår nutidsförgiftade kultur.

Den gemensamma nämnaren mellan de rådande trenderna i det vi i vid bemärkelse uppfattar som ”kulturlivet” – kulturradikalismen inom humaniora, relativismen i samhällsvetenskaperna, postmodernismen i popkulturen, en utopisk multikulturell politik, avantgardismens i konsten – handlar egentligen om ett nedvärderande av traditionen. Den grundar sig på en naiv framtidstro, som vi misstänker är insmugglad från naturvetenskaperna.

Resonemanget som sedan följer om förhållandet till naturvetenskap skulle behöva utvecklas för att kännas övertygande. Men det är en intressant idé som helt följer samhällsutvecklingen under 1900-talet som i allra högsta grad är naturvetenskapens och teknikens århundrade. Jag tänker mig att humaniora kanske mer vilar på beprövad erfarenhet än falsifiering av teorier.

Sedan ställer jag mig undrande till begreppet tidlös konst. Tidlös i vilken mening? ”Det finns inga eviga teorier, men det finns tidlös konst”, skriver Ibsen och Rådlund. Det här ges ingen närmare förklaring. Någon tänker sig kanske tidlös i mening klassisk, alltså opåverkad av tillfälliga trender. En annan kanske tänker sig tidlös i meningen oberoende av sin historiska kontext. Vad som menas med tidlös skulle behöva utvecklas.

Bäst tycker jag att Ibsen och Rådlund blir i diskussioner som rör de modernistiska tankefigurer som fortfarande präglar vårt sätt att tänka kring konst. Argumentationen är också klargörande i de exempel som tas upp där en kulturkonservativ eller traditionsbejakande hållning anses som helt legitim, t ex i kokkonsten och i vinprovarsällskap, medan den anses helt illegitim i dagens kulturkritik.

Sedan kommer vi till svagheterna i texten. Den postmoderna kritiken av konstbegreppet, kanon och kvalitet äger också sin relevans. Det är inte så enkelt som att ”historien är den process som skapar ålder och som sorterar”. Att skapa ålder och att sortera är i allra högsta grad en mänsklig handling. Det bygger på ett urval, något väljs och något väljs bort. Något upphöjs och något förlorar sin tidigare relevans. Den konsthistoriska kanon är resultatet av en urvalsprocess som inte bara har kvalitativa förtecken (hantverk, förfining) utan även bygger på kön, konstnärlig genre, motiv etc.

”Den kulturkonservative ber om att barnet varken kastas ut med badvattnet eller badas i smutsigt vatten.” Så säger Ibsen och Rådlund om förhållandet till kulturtraditionen. Men det borde gälla även för den postmoderna kritiken.